Orättvist

Jag tittade på Drömmen om ett barn på trean igår (jag veeeet, jag är helt personlighetsförändrad).
Min första tanke är att livet är så sjukt orättvist och en smula ironiskt.
Här är jag som har sagt i hela mitt liv att jag inte vill ha några barn och som verkligen tyckt intensivt illa om barn. Ja i ärlighetens namn är jag inte speciellt intresserad av andras barn nu heller men jag älskar ju min egen kloss så klart. Hur som helst, jag blev gravid tre veckor efter att jag slutade med p-piller och blev helt chockad. Det tog nästan hela graviditeten att greppa att vi faktiskt skulle bli föräldrar.
Och sen finns det så många som älskar barn över allt annat och viger sina liv åt att försöka få barn och ändå lyckas det inte. Det måste ju vara fruktansvärt för de som drabbas.

Samtidigt så tänker jag att det nog i många fall är själva besattheten som gör att det inte funkar. Tror kroppen låser sig och vägrar vara med. Själv skulle jag aldrig palla att tänka på att göra barn dygnet runt i flera år men det kanske är lätt att säga när man inte sitter mitt i det själv.

De har sagt på  BVC att jag ska läsa för Linnsan, det ska tydligen vara bra för barns utveckling bla bla  bla. Jag har i alla fall köpt lite små fyrkantiga barnböcker med meningslöst innehåll "för att jag ska". Provade att läsa lite för Linnsan idag. Vi läste en väldigt spännande saga om Nalle Puh som skulle måla med vattenfärg men eftersom han har lite otur när han tänker så glömde han vatten....
Linnsan tyckte det var sådär med läsning. Första sidan i boken skrattade hon åt sen blev hon mindre och mindre intresserad och tillslut började hon gråta. Hurra för läsning!