H&M

Jag beställde vantar till Linn från H&M för tre veckor sen. Idag kom äntligen paketet... Var det grå/bruna vantar i paketet? Nej, det var en sjuttiotals orange mössa i storlek 134!! Det sitter iofs en lapp på mössan där det står vantar grå/brun men även om man är färgblind måste man ju åtminstonde kunna se skillnad på ett par vantar till en 2 månaders bebis och en mössa till en 9 åring eller!!?? H&M tycks inte ha så stora krav på de som packar ordrarna...

Nu väntar ett spännande samtal till deras kundtjänst eftersom jag vägrar slösa min tid med att skicka tillbaka skiten. Har de klantat sig så mycket så får de skylla sig själva.
Ilskan blir ju inte mindre av att jag faktiskt har väntat på vantarna i 3 veckor...

Lunch

Jag har lunchat med min mamma och Kattis på bageriet i Stavsnäs. De har världens godaste pannkakor och torsdag som det är gick det ju inte att motstå.

Jag och Linn har varit förkylda i 3 veckor. Jävla snor, lämna min kropp!! Jag vill ut och springa så man slipper se ut som en strandad sjöelefant! Kilona är borta men det är ändå något degigt och obehagligt över hela min uppenbarelse.
Så fort förkylningen är veck ska det åtgärdas.

Nya vyer...

Igår fick jag hem reklam om mässan Underbara barn. Verkar ju toppen att gå omkring och fynda barngrejer till mässpriser. Finns ju egentligen bara en enda nackdel, barnen. Det lär ju krylla av barn... Barn som skriker, gråter, springer, kastar saker och håller på. Orka!!

MEN

Jag är ju en ny människa så jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot denna mässa och jag tänker ta med mitt eget lilla monster också.
Sjukt otippat det här, hade någon sagt för snart ett år sen när jag satt och sippade rödvin i Miami att jag skulle gå på en barnmässa så hade jag fortfarande inte slutat skratta.

Jag ska försöka blogga igen...

Jag saknar min blogg lite ibland så ska jag försöka börja blogga lite igen...
Eftersom mitt liv för tillfället består av bebisbestyr så får bloggen handla om det med.

Linn föddes den 19:e juli och vände upp och ner på hela livet. Jag gillade ju inte ens barn... Och i ärlighetens namn var de första veckorna inte speciellt upplyftande heller.

Det började med att vi på oklara grunder fick stanna kvar på BB och sola. Ville Linn ligga i en säng med solskydd för ögonen ensam? Nej! Så då fick jag snällt sitta med henne i famnen under en sollampa i 12!!! timmar...
Sen fick vi åka hem för att  bli inskrivna på Neo avdelningen dagen efter istället. Mer solning och blodprover och äntligen en vänlig själ som kunde förklara varför vi var tvungna att sola trots att värdena inte krävde det.
Min blodgrupp gillar inte andra blodgrupper och Linnsan har inte samma blodgrupp som jag och därför kunde gulsoten bli extra aggressiv.
I en vecka fick vi åka till SÖS varje dag och ta blodprover innan värdena tillslut vände ner.

Sen följde några veckor med mycket skrik och en bebis med ont i magen. Jag ger numera Semper magdroppar och minifom varje dag och vågar inte sluta. Jag får också hyfsad panik om inte Windi piparna finns hemma så att man kan prutta lillskruttan.

Jag har konstaterat några saker under den här tiden...

1) Jag avskyr barnskrik och det är absolut ingen som helst skillnad på mitt eget barns skrik eller andras... Det gäller att vara kreativ för att få tyst på eländet.

2) Jag är en vandrande matautomat, inte okej... Längtar som en galning tills Linnsan kan börja äta vanlig mat.

3) Man älskar det lilla livet villkorslöst från första början men jag kände inte av det förrän det första smilet kom.

4) Jag måste få sova annars blir jag mentalt störd.

Inte hade man trott att livet skulle gå ut på att tänka på mjölkspyor, bajs och att sjunga barnsånger som man bara kan en halv vers av.

Jag är verkligen ruskigt dålig på att roa små barn men jag har fått ett oväntat trumfkort. Under mitt badrumsskåp vid skötbordet har de tidigare ägarna till lägenheten klistrat upp ett litet ca 1 cm stort klistermärke med Bamse på. Detta har jag inte upptäckt på de 2 åren som vi bott här men Linnsan snappade upp det på ett par veckor. Detta är nu det roligaste i hennes liv. Hon ÄLSKAR sitt klistermärke och ligger på skötbordet och skrattar och gör små glädjetjut när hon tittar på det. Hur sur hon än är så behöver man bara bära in henne till Bamse så fixar han biffen.
Om Bamse skulle trilla ner så skulle det vara likställt med total katastrof. Han är oersättlig.

På tal om katastrof... Tre... Vilket jävla skitbolag. Idag har min mobil varit helt död från klockan ett på eftermiddagen tills nyss. Skitkul att hela nätet legat nere när man inte har någon hemtelefon, sambon är på jobbresa i Luxemburg och man är ensam med ett litet spädbarn.
Tänkte att jag skulle ringa och skälla ut kundtjänst men kom på att det gick ju inte heller... Helt isolerad 2011, skitkul!!

God natt, jag återkommer med mer saker som är störiga!!

Nu kör vi

Ny blogg, nya tider...

Första inlägget får vänta, snuttisen vaknade precis...